Ge oss unga en plats

Hållbarhetsfrågan angår oss alla och därför måste unga människors röster få komma till tals, skriver nio organisationer inför Earth hour på lördag.

Morgondagen är vår, och den är nu. Men samtidigt tas beslut av de som inte kommer leva då. Det vill vi förändra. Unga röster måste ges större makt.

Vi går in i 2016 med 2015 års klimattoppmöte i ryggen, där världens länder för första gången någonsin har skrivit på ett bindande klimatavtal. Det kan vi applådera för, men inte alltför länge. Det är ett avtal byggt på ambitioner och inga konkreta åtgärder.

Även om det är fantastiskt att vi för första gången har ett bindande klimatavtal måste de ambitioner det alltid talas så varmt om synas i konkreta åtgärder och i en skarpare svensk klimatpolitik.

I Sverige har vi goda förutsättningar för att ställa om till att bli ett hållbart land i framkant. Trots detta så beter vi oss tvärtom. Enligt WWF:s undersökningar skulle det krävas 3,7 jordklot om alla skulle leva som vi i Sverige gör i dag.

Men många av oss unga vill leva annorlunda. Majoriteten av Sveriges unga vill i dag leva mer klimatvänligt (WWF). Vi vill och vi kan leva mer hållbart, och det syns redan i alla de val vi gör i vår vardag. Vi finns i kollektivtrafiken och vi finns på återvinningsstationerna. Vi frågor efter vegetariskt på restaurangerna och vi handlar ekologiskt i matbutikerna.

Många unga gör i dag vad de kan utifrån sina förutsättningar och engagerar sig på olika sätt över hela Sverige.

Det är miljöhjältar som gör skillnad varje dag. Från Norrtälje till Ledsund. Från Överkalix till Smygehuk. I förorterna och i städerna. På landsorter och i glesbygder. Från höger till vänster. Från han till hon till hen. Men nu är det dags att ni politiker tar ert ansvar, och ser till att vi inkluderas. För hur mycket vi än källsorterar, äter bättre och återvinner behöver vi se ett liknande ansvarstagande hos er makthavare.

Ett sådant ansvarstagande börjar med att låta oss alla bli representerade. Vi säger det igen: låta oss alla bli representerade. Inte bara de som ser ut som er egen spegelbild.

Börja med att ge oss plats i era styrelser. Se till att det alltid finns en öronmärkt plats för oss ungdomar i maktens (cent)rum. Räkna våra röster i omröstningarna. Lyssna på oss när vi talar. För en dialog med oss. Det är dags att ni börjar respektera våra röster, precis som vi respekterar era.

Det är endast genom ett samarbete där alla är inkluderade som vi når ett hållbart Sverige, och samarbeten är möjliga, det visar inte minst underskrifterna nedan.

Vi är ett levande bevis på att (ung) mångfald lönar sig. Hållbarhetsfrågan angår oss alla och därför måste våra röster få komma till tals.

Den 19 mars på Earth hour kommer vi unga ställa oss på Mynttorget i Stockholm. Vi är där för att visa att vi är redo att förändra. Då kommer vi ta ton för ett nytt hållbart Sverige. Kommer ni att stämma in?

WWF:s ungdomsråd, representant Fanny Jönsson
Unga på landsbygden, Hela Sverige ska leva, projektledare Isak Bergström
Unga romer, grundare Emir Selimi
Ungdomar.se, vd Kim Jakobsson
Fältbiologerna Sverige, vice ordförande Johan Andersson
KFUM, Y-Climate Action, representant Petter Bjersér
TedXYouth Stockholm, verksamhetsansvarig Negin Azimi
Live Green, grundare Louise Lindén
GeniusRap, grundare Sofia Lindman

Publicerad 17/3 2016 på UNT Debatt

Nu utmanar vi storstadsnormen

#ungapålandsbygden hoppas att många vill vara med och utmana storstadsnormen – och öppna för ett samhälle med en bredd av människor och levnadssätt. 

Under det senaste året har debattinläggen duggat tätt kring frågan om landsbygdens potential såväl som död; exotiska värden såväl som hopplöshet. Myten om att hela landsbygden avfolkas och att inga unga vill bo här fått sig en välbehövlig törn. #ungapålandsbygden bjuder upp till fortsatt kamp mot storstadsnormen.

Urbaniseringen är ingen naturkraft som obönhörligen avfolkar landsbygden. Procentuellt sett minskar befolkningsandelen som bor på på landsbygden, men antalet människor som bor på landsbygden har varit ungefär konstant sedan 1980-talet. Befolkningen ökar snabbast i stora städer, och medelåldern på landsbygden höjs. Det kan tolkas som att unga flyr landsbygden, som att unga inte tycker att det är attraktivt att bo på landsbygden. Det tror inte vi. 

Ofta beskrivs unga som en homogen grupp där alla vill samma saker. Så är det så klart inte; variationen bland ungas viljor, önskningar och intressen är lika stor som variationerna bland människor i stort. Det enda som egentligen skiljer unga från äldre är att vi har levt kortare tid. Kampen för att hitta bostad, utbildning, jobb, kanske partners, ett sammanhang och så vidare ser olika ut och har med en rad faktorer att göra.

Att välja var en ska bo, leva och utvecklas handlar ju inte bara om var det finns lediga bostäder och jobb. Det handlar också om var det känns kul och utvecklande att vara samt vem vi blir och vem vi uppfattas och blir bemött som där vi bor. Vi har sagt det förut: det handlar om storstadsnormen, om hur de förväntningar som säger att lycka och framgång hör staden till kväver andra alternativ. Dessa förväntningar, som blir till strukturer, kväver alltså även dem som lever mitt i dem: med bilden av att vara i framgångens centrum – staden – ökar den snäva bilden av hur ett liv där kan vara. Jämför till exempel med hur bilden av att vara i en normad familjekonstellation – tvåsamt heterosexuellt, i villa, med barn – snävar möjligheterna kring hur människor kan samleva, för alla. 

Att utmana storstadsnormen är en fråga lika mycket för oss som bor på landsbygden, som för oss som bor i städer och för alla andra som vill att gränserna mellan land och stad, mellan människor och människor, ska minska. När ni läser detta är vi i Almedalen och knyter band till andra rörelser. Bland annat deltar vi i ett samtal på temat solidaritet mellan unga i landsort och i förort. Olika kontexter och miljöer men samma vision; ett samhälle som håller ihop, med en mångfald av människor och levnadssätt. Vi vill se allianser över gränser, där våra visioner och drömmar kan arbetas med, där de normer som påverkar oss negativt kan krossas. 

Politiska satsningar styrs i dag allt mer mot områden som redan har ett försprång, och bort från de områden som missgynnas av samhällsutvecklingen. Storstadsnormen förstärks när värden med att bo och verka på landsbygden blir till undantag – i politik såväl som journalistik, i konst såväl som i kunskaps- och bildningssyn. Attityder, normer och värderingar måste belysas och diskuteras för att de inte ska kväva tankar och idéer som vågar bryta mot dem. Ett liv på landsbygden kan vara hållbart, kreativt och erbjuda framtidsmöjligheter, men samhällsutvecklingen måste då även omfatta platser som inte är storstäder. Så ser inte trenden ut i dag, och för att få möjlighet att bo och leva där vi vill måste vi kämpa för det. Vi vet att vi som vill ha förändringen måste driva den. Det här är ingen krigsförklaring, det här är att bjuda upp till samarbete: vi efterlyser tips och kontakter till alla er som gör något för den plats ni är på – stort som smått – låt oss mobilisera oss.

För att fler unga ska satsa på landsbygden måste vi påminna varandra om att vi redan har och skapar roliga och bra liv och platser, på landsbygder såväl som i städer. För runt om i landet finns unga utvecklare, som brinner, tar ton, konkretiserar och kreativiserar. Som relaterar till sådant som gjorts förut – precis där eller någon helt annanstans – och sådant som kan bli verklighet – precis överallt. Det här är utgångspunkten i arbetet vi gör i år. 

Med det utmanar vi storstadsnormen, konkret och tillsammans. Vi ska prata om och med eldsjälar, experter och aktivister. Eldsjälar som håller liv i gamla och skapar liv i nya föreningar och verksamheter – festivaler, lanthandlar, byföreningar, konstrundor, samåkningsinitiativ, kulturhus, samlingslokaler. Experter som vet massor tack vare berättelser, självupplevd kunskap, brinnande intresse, livslång erfarenhet, utbildning, nyfikenhet. Aktivister som gör sina röster hörda, och pratar för de som inte hörs, skapar allianser, kämpar för mänskliga och samhälleliga rättigheter, lika möjligheter trots och tack vare olika förutsättningar. Tillsammans påminner vi de som styr och satsar om att det finns många fantastiska unga människor som vill bo i landsbygder och mindre orter. 

Så får vi ett samhälle med en bredd av människor och levnadssätt. Så får vi ett samhälle där människor är öppna för varandras val och drömmar. Så får vi ett möjligheternas samhälle. Nu utmanar vi storstadsnormen. 

De som har varit med och skrivit debattartikeln är Malin Ohlsson, Julia Löf, Stina Nilss, Josefin Heed, Sofie Skalstad och Isabelle Axelsson. Publicerad i Landets Fria måndag 29 juni 2015

Ge unga större inflytande! 

Vi har börjat prata om storstadsnormen, den urbana samhällsnorm som föreskriver att det framgångsrika livet bara återfinns i landets storstäder. Genom att anamma det urbana kan du bli lyckad – bli någon. Men storstadsnormen bärs inte fram av några enskilda individer som vill osynliggöra landsbygden, den är inget medvetet projekt. Den är summan av all politisk uppmärksamhet och medial bevakning, av alla populärkulturella vinklingar, av alla tankar och handlingar som placerar storstaden i centrum och landsbygden i periferin. Den gör sig påmind när vi tänker ”Om hen inte vill flytta härifrån, då skulle jag verkligen vilja veta vad hen vill göra med sitt liv” eller ”Det är naturligt att unga flyttar, det är bra att de flyttar för annars får de inga livserfarenheter”.

Landsbygden är en plats att komma ifrån. Till landsbygden är du också välkommen tillbaka, bara du först raffineras genom att flytta, träffa en partner och vill bilda familj. Men forskningen visar att väldigt få återvänder till sin hemort. Kanske hittar de tillbaka till regionscentrum, till regionsstaden. Samtidigt osynliggörs den grupp av unga människor som vill eller kan tänka sig att stanna; de blir losers från en håla på landet, de blir de som saknar ambition.    

Vi vet att unga människor på landsbygden bär på fantastiska idéer, och har viljan och förmågan att delta i landsbygdens utveckling. Vi träffar dem varje dag genom vårt arbete. De är delaktiga i föreningslivet, de arrangerar konserter, picknickar och vernissager, de bygger verkstäder och skejtparker, de anordnar studiecirklar och deltar i politiska debatter. De bidrar på en mängd olika vis till att deras hemort blir en bättre och mer levande plats. De får livserfarenhet och har ambitioner.

Gemensamt för dessa unga är att de har fått möjlighet till riktigt inflytande. De har tillgång till resurser och deras åsikter har blivit erkända som viktiga. Innan någon invänder att resurser alltid innebär statliga stödprogram vill vi påpeka att resurser kan komma i många former och från många olika typer av aktörer.  Det kan handla om att få tillgång till en lokal eller utrustning som ägs av ett privat företag eller en förening. Det kan vara att få utrymmen att organisera sig på ett sätt som passar den egna gruppen.

Inflytande innebär att få tillträde till de arenor där beslut om lokalsamhället fattas och att ens synpunkter värderas lika högt som alla andras. Det innebär att du får möjlighet att bidra till förändring.  Ibland krävs det kanske att vi lämnar kommunhuset för att hitta nya neutrala mötesplatser och nya idéer.

Det finns en myt om att det i samhället existerar några särskilda frågor, vilka är de enda som unga bryr sig om. Unga människor har samma politiska bredd och intresse som äldre.  Att ge unga demokratiskt inflytande, att värdera deras åsikter när man fattar och genomför beslut och att ge dem resurser att förbättra sin egen vardag är att skapa förutsättningar för ett bättre samhälle. Om unga får möjlighet att påverka, förbättra och bli stolta över sin hemort kan vi på allvar utmana storstadsnormen. Kanske kan vi till och med få hela Sverige att leva.

Arvid Stiernström, Nätverket U LAND Lovisa Persson, Förbundet Vi Unga Anna O Frestadius, Hela Sverige ska leva! Publicerad på ETC Debatt  20/10

Replik från #ungapålandsbygden om storstadsnormen angåendeSvD:s ledare 19/9

Reaktionerna efter vår förra debattartikel (Aftonbladet 19/9, SvD 20/9)) gör det tydligt att det är obekvämt för många att konfronteras med en norm de själva bär. Detta obehag bleknar dock i jämförelse med hur obekvämt det är att drabbas av en norm och till exempel bli sedd som den dumma kusinen från landet, inte anses ha rätt till grundläggande service och avfärdas i samhällsdebatten.

Att storstadsnormen existerar är utan tvekan en verklighet (se t.ex. SvD Kultur 20/9, Se landet! 22/9, Lghplusbil.com 20/9 #124). Att den är skadlig för samhället är också tydlig för de flesta av oss som är nuvarande, utflyttade eller inflyttade landsbygds- eller förortsbor. Sverige är det land i Europa som urbaniseras snabbast. Orsakerna bakom denna folkvandring är många; arbetslöshet, utbildning och bristande service är några av dem. Men vi ser även att idén om att det är i storstaden du lyckas, att det är där du blir någon, är en lika viktig faktor. Genom storstadsnormen presenteras det urbana livet som något självklart och städernas liv och utveckling får representera hela landet, vilket blir särskilt tydligt i media, som i allt högre grad blir storstadsbaserad. Genom storstadsnormen blir landsbygden och förorten en plats i periferin.

Forskning visar tydligt att många unga inte känner att de kan förverkliga sig själva på landsbygden, utan måste flytta för att lyckas. Samtidigt är det många unga som gärna skulle vilja engagera sig på orten om de fick frågan, och gärna vilja bo kvar om det efterfrågades av samhället. Vi vill inte att alla ska bo på, stanna på eller flytta till landsbygden, men vi vill att alla ska känna sig delaktiga i samhället oavsett var de bor.

Att förändra normer är inte gjort i en handvändning. Samhället är uppbyggt av normer, många bra men en hel del dåliga. Att vara normkritisk innebär att identifiera de normer som är destruktiva och rikta blicken dit snarare än mot det som avviker från normen. En norm lever inte av sig själv utan kräver att någon utövar den. Ju fler personer som utövar normen och ju mer makt dessa personer har, desto starkare blir den.  Arbetet med att förändra en norm kräver att många blir medvetna om normen och ändrar sitt förhållningssätt och beteende. Detta gäller för alla normer, även storstadsnormen. Ju fler som gör detta, desto mer förändras normen och desto mer inkluderande och öppet blir samhället.

Josefin Heed för U LAND, Hela Sverige ska leva och Vi Unga. Publicerad på SvD:s Ledarblogg 25/9
 

Tvinga inte oss unga att flytta till städerna

Kom du inte längre än såhär?

Ska du inte flytta härifrån och göra någonting av ditt liv? Som unga på landsbygden får vi ofta höra att den plats där vi bor, den plats som vi valt inte är en plats för en person med ambitioner. Storstaden har blivit norm, en norm som vuxit sig stor och stark och som snart kväver alla alternativ. Ett sådant samhälle är inte ett samhälle för mångfald, valfrihet eller hållbarhet. Nu måste vi utmana storstadsnormen!

I Sverige har det har blivit norm att unga som vill lyckas ska flytta till en storstad. Normen frodas och reproduceras genom såväl mediala som samhällsetablerade attityder, vilket sätter oss unga som väljer att bo på landsbygden i en svår sits – vi är misslyckade om vi stannar, men ses som svikare om vi väljer att inte flytta tillbaka. Attityder, normer och värderingar är viktiga och måste belysas och diskuteras för att de inte ska bli vilseledande eller kväva tankar och idéer som vågar bryta mot dem.

För att landsbygden ska kunna leva och blomstra behövs människor i alla åldrar. Någonting sådant kommer inte ske ifall inte samhällets makthavare, organisationer och invånare arbetar med att förändra de missvisande attityderna mot ungas möjligheter på mindre orter. Att stanna kvar på landsbygden likställs ofta med att sakna ambitioner. Många vuxna uppmanar oss att flytta härifrån, men är inte sena med att välkomna oss tillbaka när vi utbildat oss och skaffat barn. Vore inte en bättre strategi att uppmuntra oss, göra oss delaktiga och betrakta oss som den resurs för bygden vi faktiskt är? Vuxna som bor på landsbygden har ett stort ansvar för att förändra attityden mot oss unga som väljer att stanna kvar. Ett liv på landsbygden kan vara hållbart, kreativt och erbjuda framtidsmöjligheter - precis som ett liv i staden.

Om unga ska stanna kvar på landsbygden måste vi minska möjlighetsgapet mellan stad och landsbygd. Vi kan inte ha ett samhälle där samtliga funktioner och strukturer utformats utifrån storstadsnormen. Vi måste förbättra möjligheten för unga att organisera sig på landsbygden. Det behövs en ökad strukturell flexibilitet för att möta landsbygdens speciella förutsättningar med mindre medlemsunderlag och större omsättning på ungdomar. Dagens regelverk måste anpassas efter landsbygdens förutsättningar och inte ha storstaden som ensam förebild. Redan idag finns organisationer och grupper som arbetar för ungas möjligheter på landsbygden och ansträngningarna har gett goda resultat. En förändring är möjlig, men vi måste ändra vår attityd till landsbygden och sluta använda storstaden som måttstock för vad som är ett önskvärt liv.

I ett samhälle som utformats med staden som norm osynliggörs de värden som gör att människor väljer att bo på landsbygden. Landsbygden kan med sina förutsättningar aldrig bli som staden, men staden kan heller aldrig bli som landsbygden. Vi tror inte att den pågående urbaniseringen och ensidiga tron på storstaden är hållbar. Ett fungerande Sverige kräver både en levande stad och en levande landsbygd - med lika villkor för olika förutsättningar. Vill vi ha en levande landsbygd, nu och i framtiden, måste vi sluta jaga den unga generationen härifrån. Vi unga på landsbygden vet vilket samhälle vi vill ha. Vi vill ha ett samhälle med en mångfald av människor och levnadssätt. Vi vill ha ett samhälle där människor är öppna för varandras val och drömmar. Vi vill ha ett möjligheternas samhälle. Därför måste vi utmana storstadsnormen!

Anna Frestadius, Elin Larsson & Josefina Andersson för #ungapålandsbgden. Publicerad på Aftonbladet debatt 18/9 2014