Den urbana normen

Kom du inte längre än såhär? Ska du inte flytta härifrån och göra någonting av ditt liv? Som unga på landsbygden får vi ofta höra att den plats där vi bor, den plats som vi valt inte är en plats för en person med ambitioner. Vi uppmanas att flytta för att bli någon, för att kunna göra det vi vill och för att visa att vi duger något till. Detta är ett av många uttryck för den urbana normen som vi menar är stark i dagens samhälle. Vi i #ungapålandsbygden vill utmana den urbana normen för att vi menar att det är nödvändigt för att skapa ett hållbart samhälle med plats för mångfald och olika sätt för oss som människor att leva våra liv.

Urbaniseringsmyten
Nu kanske någon undrar vad problemet är, för visst stämmer bilden av att alla helst vill bo i stan? Det är väl så att urbaniseringen ökar i hela världen, varför ska vi kämpa emot? Även om det är så att det kanske snart bara finns ett avfolkat museum kvar över det som en gång var landsbygden, är det verkligen ett problem? Kan inte alla bara få bo där de vill? Jo, att alla ska få bo där de vill är precis vad vi också tycker. Problemet är att det finns ett antagande om att alla vill bo i en större stad och att de som inte gör det egentligen skulle vilja det. När det gäller urbanisering så ger faktiskt inte befolkningsstatistiken stöd för att det finns ett samband mellan människors flytt och stadens dragningskraft. Urbaniseringen ökar idag inte på bekostnad av landsbygdens befolkning, det bor lika många på landsbygden idag som på 80-talet. Faktum är att det flyttar fler personer från stad till landsbygd än tvärtom. Urbaniseringen ökar för att vi blir fler totalt sett, och den ökningen sker främst i städer. För den som vill läsa mer hänvisar vi till SCB. 

Men trots att bilden av den avfolkade och utdöende landsbygden inte stämmer med verkligheten, får den enorma konsekvenser. Dels påverkar det hur vi som bor på landsbygden ser på vårt eget värde men det påverkar också hur den faktiska fördelningen av ekonomiska satsningar i samhället ser ut. Kärnan i de tankar och uppfattningar som används för att legitimera maktordningen mellan stad och land kallas för den urbana normen. 

Den urbana normen
Precis som andra normer behöver den urbana normen en motsats, en avvikelse, och det är landsbygden som tilldelats den rollen. För att storstaden och det urbana ska kunna fortsätta att framstå som en förutsättning för kreativitet, innovation och utveckling, måste landsbygden framstå som ett sämre alternativ, en plats i förfall. Den urbana normen används för att legitimera politik där samhällets resurser snedfördelas till storstädernas förmån: utvecklingsmedel till storstäderna, stöd och bidrag till landsbygden.

Att den urbana normen existerar är en verklighet. Att den dessutom är destruktiv är tydlig för de flesta landsbygds- och förortsbor, vare sig vi bor kvar, har flyttat härifrån eller flyttat hit. Det är nämligen inte nödvändigtvis storstäderna som är den starkaste aktören i att skapa och stärka den storstadsnormativa bilden av landsbygden: landsbygden är också med och bidrar. En av de främsta manifestationerna av detta är när vuxna/äldre uppmuntrar unga att flytta iväg för att ”bli någon”, utbilda sig eller skaffa jobb, och ifrågasätter de unga som väljer att bo kvar. Kanske hoppas de vuxna på att de unga som flyttat ska komma tillbaka efter avslutad utbildning eller när de vill bilda familj, men forskning visar att väldigt få kommer tillbaka. Om alla platser, även utanför storstäderna, ska få bättre förutsättningar att utvecklas ser vi att attityderna gentemot vilka unga samhället vill ha med måste förändras.